De tre musketörerna

Så har Stockholm äntligen fått sin första jukebox musical. Eller ja, det kanske man kan kalla Buddy Holly också. Och Mamma Mia har ju faktiskt gått här också. Men det här är en riktig jukebox musical - av den typen som går såväl på Broadway som off i New York. Du behöver verkligen kunna din pop- och rockhistoria.

Och publiken älskar det. Det är en speciell publik på plats på Stadsteatern de kvällar som De tre musketörerna spelas. Framför allt är det inte enbart de lite mer till åren komna damerna som tar plats på parketten - och inte heller bara teaternördarna på gymnasierna. Utan de coola brudarna. Och emokillarna. Och bratsen. Och skejtarna. Alla är där, visserligen kanske ditkommenterade av sina lärare, men ändå.

Berättelsen, Alexander Mørk-Eidems helt fria läsning av Alexandre Dumas idé, börjar på landsbygden. Vi får inte reda på om det är i Sverige vi befinner oss, eller inte. Men det är inte i centrum, så mycket får vi veta. Mamman, den gamla slinkan, trotsar sin man och skickar iväg pojken - D'Artagnan, som ges liv av Johannes Bah Kuhnke - till Paris. Han ska bli musketör!

Väl på plats på gatan förstår vi att stockholmskan som folk talar, är franska. Och den norrländska accent som D'Artagnan försetts med, avslöjar ett utanförskap. Han springer in i kungens tre musketörer Athos, Portos och Aramis en efter en, hamnar i knipa och ska duellera med dem.

So far är De tre musketörerna ganska lättigenkänd. Men min redogörelse saknar något väsentligt. Bah Kuhnkes kläder och frisyr placerar berättelsen någon helt annanstans. I ungdomskulturen, som den växer fram under 1960-talet - popen, rocken och "subkulturen". D'Artagnan är pudelrockare. Och alla personer i berättelsen har, i olika utsträckning, försetts med attribut som betecknar något alternativt från den vuxna världen, den "verkliga", strukturens värld. Och det ger storyn en viss känsla av lek, men fortfarande med ett oerhört allvar. Musketörerna är inte svårt sårade, de är "sjukt jävla bakis". Dueller blir till rockbattles. Och när man ska svära åt varandra är det inte med ord som "narr" och "bock" utan "fuck you" som gäller.

Det rör sig helt enkelt om vad man kan kalla en nyordsföreställning. Ni vet, den där sorten där det gäller att veta vad googla betyder. Eller MILF, för den delen. Jag har lite svårt för den sortens dramaturgiska idéer, om de inte har någon funktion. Eller om man använder det för att göra texter alltför lättillgängliga eller ytliga för sakens skull. I det här fallet, upplevde jag det inte så. Handlingen är fortfarande förlagd till Paris – eller? Vi lämnas inte riktigt klara över var vi befinner oss. Och vilket språk är det egentligen de talar? När de talar engelska, eller sjunger rocklåtar, är det mycket riktigt engelska. Men franskan är svenska. Och landsortsfranskan har blivit norrländska? Härligt.

De tre musketörerna praktiserar kanske i viss utsträckning någon sorts postdramatisk teater, även om det givetvis är både ett faktum och ett begrepp som kan diskuteras. Det finns egentligen ingen "inre logik" som driver berättelsen framåt. Men man liksom gungar med, kan inte låta bli att låta foten följa takten eller vagga huvudet med i musiken.

Men visst går föreställningen över gränsen för det smaklösa både en och två gånger. Nästan alltid tycker jag om det. 1600-talstappningen av kycklingdansen hade jag lite svårt för. Men annars är det hela tiden lite för mycket på scenen. Den helcoola kostymen förtjänar att nämnas här. Masken – alla är på gränsen till dragqueens – och ljusdesignen likaså. Och scenografin. Och självklart Roine Söderlundhs mycket kompetenta koreografi av en inte alltid showdanskompetens ensemble.

Generellt är det ett väldigt snyggt utnyttjande av en stor och modern scen som Stadsteatern har. Oerhört mycket mer lyckat än Tre systrar, som alternerar här.

Så vad var de absoluta höjdpunkterna då? Ja – stanna i pausen och se andra akten. Det är allt jag kan säga. Myladys stora hemlighet ska avslöjas för den brittiske kungens uttalat homosexuella underhuggare. Då sjunger Frida Westerdahl och Albin Flinkas den vackraste versionen av "Live to Tell" jag någonsin har hört. Och den fick inte ens en applåd av publiken! I övrigt hade jag en hel lista på favoriter:

• Den ondskefulle kardinalens "Bad" – av Gerhard Hoberstorfer.
  
• Jan Myrbrands övertygande tolkning av kung Louis Vuitton.. förlåt XIII.. i Dame Ednas skepnad, som övertygande lyckas visa kungens sorg över att bli äldre. Ständigt på gränsen till buskis, men på sätt sida.
  
• När den före detta garderobifierade hårdrocksstjärnan Rob Halfords "Living after Midnight" blandas med "Lady Marmalade" i ett gruppsexnummer mitt på scenen.
  Frida Westerdahls Eva Dahlgren-variant av "Like a Virgin"
  
• När två av körgossarna kysser varandra i mörkret, när mitt fokus skulle ha varit någon helt annanstans, riktad mot den heterosexuella kärleksberättelsen.
  

Helt sjukt, som ni hör.

Det är dock intressant att vi fortfarande 2009 behöver höra "eeewwww" från publiken när kungen kysser D'Artagnan och han kysser honom tillbaka. Trots att vår hjälte är odiskutabelt strejt genom hela föreställningen, och vi får förklarat att det är en konvention det rör sig om - och därmed alltså kan gå helt friskförklarade vidare i berättelsen. För att inte tala om när Portos (Fares Fares) berättar om att han älskat en gång i sitt liv – och att den personen han älskade visade sig vara en transperson, och kidsen bakom mig instämmer i varandras "Fyy fan alltså".

Trots det, så verkar den ditresta klassen från Västerås eller Örebro eller Borlänge, ha gillat denna sassy föreställning. Det sista jag hörde när jag var på väg ut från salongen, från en av dem: "Asså, jag trodde jag skulle ba (himlar med ögonen och gäspar) i andra akten, men det här blev ju bara ännu mer skruvat!"

Länkar
- För den som vill fräscha upp De tre musketörerna av Alex Dumas
- Se bilder från föreställningen och boka biljetter